Att vara jag när det är jobbigt
Ibland får jag för mig att jag att jag är manodepressiv.
Jag får ständigt nya idéer, då blir jag jätte lycklig över hur bra det kommer bli och vad häftigt allt är. Det kan handla om skrivandet, resor, stil etc.
Men är jag för lat för att göra något åt det eller så är det något anna dom kommer i vägen. När jag har varit lycklig över min idé ett tag så inser jag att jag inte har ork, tid eller lust att genomföra den. Då blir jag nedstämd i några dagar.
Ibland kan jag se mig själv i spegeln och tänka att jag är nöjd. Ibland tycker jag tillochmed att jag är söt. Och några minuter varje månad (ibland en hel eftermiddag) är jag även nöjd med min kropp. Men det är sällan. Mycket sällan. För det mesta står jag och tittar på mig själv i profil i spegeln och suckar över min vingliga ben, tjocka låt och putande mage. Ibland går det så långt att jag säger elaka saker till mig själv. Men det går upp och ner, vissa perioder tänker jag inte på det lika mycket, vissa gör jag det.
När detta kombineras med att det är för mycket i skolan, någon på tv har sagt att man måste vara så pass smal att revbenen sticker ut, när trevligheter är besparade mot de tjerna som ser bättre ut, mina kompisar är hispiga. Då kan det gå så långt att jag bara vill gråta. Jag vill bara gräva ner mig under täcket och gråta. Lyckligtvis händer detta inte ofta, bara några veckor varje år och ofta är det ingen som märker något. Jag själv är så pass kritisk att jag anklagar mig själv för att vara en typisk tonåring, att alla tonåringar har det så här.
När man gråter under täcket kan man inte andas.
Men på senare tid har jag drabbats av något som är värre. Jag vet inte vem jag är. Vem jag borde vara. Vem jag vill vara. Det är förfärligt, ibland har jag varit så förvirrad att desperat slängt mig på golvet och bett till gud att jag ska hitta mig själv snarast.
Men nu har det blivit bättre, tack gode gud! Mycket är tack vare min mamma. Min älskade mamma som alltid finns där och suddar alla problem bara genom att lyssna. Skäller för att jag inte fattar att jag inte är totalt kknäpp. Kramar när jag inte orkar göra annat än gråta. Men framförallt är hon så jävla ärlig, så jävla ärlig och omtänksam är hon min mamma. Hon säger alltid precis som det är och nedrans klok är hon också. Hon vet precis vad jag behöver höra. Att jag är NORMAL, jag är bra som jag är, jag är inte sjuk i huvudet. Tack <3
