Om att det aldrig blir sommar
När jag tittar ut vid tolvtiden varje morgon, då lyser solen litegrann.
Tappert söker den sig fram mellan molnen för att värma upp asfalten på gatan utanför.
Det blåser rätt rejält av kalla norsjö vindar som kittlar trädens lövkronor.
Jag sträcker på mig och är glad över att jag inte behöver gå upp klockan sju varje morgon och inte tänka på några läxor. Jag slutade skolan för en vecka sedan, jag hade en fin klänning på mig och jag kramade alla hejdå och vi ses snart.
Men endå.
Ändå känns inte sommarlovet. Sommar känns bortglömd. Det känns som att vi närmar oss julskinka och pepparkakor mer än nypotatis och sill. Jag förstår inte varför, jag vill ju ha sommar. Jag älskar sommarn och jag saknar den.Kanske går det över och kanske blir det bättre men nu känns allt hopplöst.
Jag hamnar snarare i glåmig deprission än brunbränd sockerdricksglädje.
Det känns som att sommaren redan är slut innnan den började. Skolan börjar när som helst.
Och jag har bara haft sommmarlov i tre dagar.
